Sol i sinne, brun inne...

Ranelid kanske har tittat mycket på Sune...men nu var det inte brunbjörnen jag skulle skriva om, han får nog med publicitet vill jag påstå. Nä, jag tänkte fokusera mer på...mig! Jag har förstått att de lite mer kända bloggerskorna/bloggarna liksom kan önska sig saker i sina inlägg. Och godhjärtade läsare kan då liksom skicka massa saker till kändisarna. Helt okej fördelning tycker jag. Detta skulle innebära att jag bloggar, ni skickar. Bortsett från det tämligen oviktiga faktum att min blogg inte är så välbesökt skulle detta upplägg funka toppen om ni frågar mig....men just det lilla faktumet gör ju att mina önskningar kommer att bli väldigt personligt riktade...så jag struntar i önskelistan. Jag önskar mig bara att det ska kännas trivsamt att läsa mina ibland ganska sporadiska inlägg.

...Men av flygbolagen önskar jag mig tre biljetter till varmt ställe och av Landstinget tre veckors betald extrasemester!

Om surdeg nåt år senare och nu förstår jag varför det finns Kitchen aid!

Jag gjorde ett inlägg för ett par år sen som var...möjligtvis en aning bittert. Jag har det tyvärr inte kvar men det handlade om att jag kände mig ensam och jämförde det med att baka surdegsbröd. Nu har livet förändrats en hel del, jag känner mig inte ensam längre och har nån att dela brödet med. Att baka surdegsbröd har blivit verklighet (jag har fått surdegsgrunden i present, riktigt så långt som att göra en egen har jag inte kommit än). I morse var det dags att baka för första gången. Jag hade noga förberett det hela igår kväll med att blanda det som blandas skulle. Imorse åkte matberedaren fram. Det är kanske lite oklart om det får kallas matberedare, det kanske mer är nån form av mixer. Eller var...den brann nämligen upp...motorn i den brann upp. Det var en kraftig doft av bränt som lade sig i köket. Och då var inte ens brödet i ugnen. Hur som helst, så lät jag mig inte nedslås av detta lilla brandtillbud. Jag fortsatte med elvispen kompletterad med degkrokar. Varpå degen helt plötsligt var över och I elvispen...den kröp liksom upp på degkrokarna. Efter den degbonanzan hamnade degen i en låda. För att få jäsa. Jag har förstått att det är själva jäsningsmomentet som är det kritiska och hade inga som helst förhoppningar om att det skulle hända nåt efter min lite misslyckade start. MEN den jäste. Och jag drog och vek, drog och vek. Efter några timmar var degen stor! Jag var som ett barn på julafton. Och det är jag fortfarande, nu är brödet gräddat och klart. Min stora kärlek och jag har nyss mumsat! Det kan fan vara värt en trasig mixer och en elvisp full med deg!