Bättre tider

Nu är masken borta. Prisa Gudarna! Jag har bestämt att masken aldrig mer kommer in i vårt hem. Så får det bli! Hemska djur.
I övrigt är livet lite sådär allmänt oorganiserat just nu, men det hoppas jag också att det blir ändring på snart. Jag skulle verkligen behöva semester. Och det skriver jag inte "bara" för att jag är trött. Det har varit så mycket i mitt lilla huvud det senaste året att det de senaste gångerna det inträffat saker har känts som att jag är på gränsen till sammanbrott. Så jag skulle verkligen vilja vara ledig. Länge. Så...jag återkommer till det här med att kända bloggare/bloggerskor får saker skickat till sig. Semester önskas!

Hemmahelg

Fyra dagars ledighet inleddes igår med sovmorgon, joggingtur och bio. Idag har vi inhandlat trädgårdsmöbler, klippt gräset, invigt vår nya grill och städat. Imorgon väntar umgänge på stan med en kollega och hennes sambo, sen 30-årsfest. På söndag kommer lille Herr O. Det finns så många saker att glädjas åt. Den här lugna men ändå innehållsrika helgen gör gott på många sätt.



De här fina blommorna från kärleken fick jag efter den avslutade tredagarsveckan.

Jag kommer ALDRIG mer att...

Innan jag börjar, är det någon som vet hur man gör nya stycken i nya blogger? Jag fattar noll...så den text som följer ser inte ut som jag har tänkt mig. Allt sitter ihop... ja...jag kommer ALDRIG mer att...- sitta ner på en offentlig toalett. Det har i och för sig inte hänt särskilt ofta de senaste 10 åren, men nu är det totalt stopp och belägg. - tvätta underkläder i någon annan temperatur än 60 grader. Det har heller inte hänt särskilt ofta hittills i mitt vuxna liv. Men låt nu kläderna krympa bäst de vill. Baciller ska bort. - slicka på frimärken. En främling, det vill säga en potentiell SPRINGMASKÄGGBÄRARE, har tagit i dem. - ta i en sko. Under sulan alltså. Lortigt! - ha byxor som är så långa att de tar i marken. Lortigt! Ni kanske tycker att jag tar i. Möjligt...men jag har verkligen fått alla mina farhågor kring masksmitta bekräftade nu under min tid som SMITTAD av masken från helvetet. Min bacillskräck tar nu en ny nivå. Jag mår inte bra av det. Och jag har planerat att om jag och min älskade får gemensamma barn ska jag vara föräldraledig (i slutänden lär det väl bli arbetslös) i ungefär 6 år så att jag slipper vistas i dagismiljö och därmed riskera att kontamineras. Ni kanske inte ska ta mig på orden i det här fallet, jag tror att min sambo kommer att vilja ha ett ord med i spelet...och jag misstänker att han inte kommer att ha samma åsikt. Men om jag fick bestämma skulle vi hålla oss långt ifrån folksamlingar. Man vet aldrig vad som ligger i luften. En kollega tipsade mig om att läsa sinnesrobönen idag. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst. Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag har ett litet bekymmer. Sinnesro skulle jag verkligen behöva. Men det känns som att det är en lång väg dit. Springmask är väldigt goda överlevare, upplyste en sjuksköterska mig om igår. No shit hade jag lust att säga till henne. Vid det här laget vet jag det mesta om de små liven. Ni kan kalla mig Rainman. Nej, nu är det dags för soffhäng. I skyddsdräkt. Hej på er!

Pynt by lille Herr O.

Dö parasiter, DÖ!

Nu drömmer jag om maskar, vaknar på nätterna av att jag tycker (vilket är inbillning då medicinen verkat nu) att det kliar i rumpan, mina handeksem är värre än på länge på grund av för mycket handsprit och så har jag inom loppet av fem dagar snart använt en flaska Klorin. Så länge vårt hem luktar badhus är jag nöjd. Men jag är nog faktiskt på riktigt vad man kallar för manisk. Jag vill gråta. Och byta kropp i tre veckor.

Run Forest, run!

Känsliga läsare varnas. Och rubriken kommer ni att förstå om en stund (jag är för övrigt mycket nöjd med rubriken). Hur som helst...så är det ju härligt med barn. Familjelivet har riktiga höjdpunkter. Mycket kramar, skratt och mys. Det har också sina baksidor. En sådan baksida har nu uppenbarat sig. Familjen har fått påhälsning...innan jag berättar exakt vad som hälsat på skulle jag vilja tillägga att det finns två saker jag ägnat mycket tid av livet att oroa mig för och "nojja" över. Cancer och mask i magen. Jag är vad vi kallar en hypokondriker. Och min rädsla för objudna gäster i kroppen tar sitt uttryck i att jag helst inte går på offentliga toaletter, gärna spritar händerna osv. Om jag får säga det själv har jag skärpt till mig betydligt på senare tiden. Jag har inte varit fullt lika rädd för baciller i olika former (även om jag fortfarande gärna inte går på offentliga toaletter). Nu utmanas jag. Vi har nämligen fått påhälsning av springmask. Nu är det inte längre något jag behöver oroa mig för, utan att vara alltför detaljerad behöver man inte fundera värst mycket på vad det är när påhälsningen är ett faktum. Nu kanske ni tänker att det är ju jättevanligt i barnfamiljer. Och det är helt rätt. Det är hur vanligt som helst i familjer som har barn på dagis. MEN. Det spelar ingen roll. Det. Är. Precis. Lika. ÄCKLIGT. Ändå. Så vidrigt. Det bor djur i oss. Och inte nog med det. De små liven lägger ÄGG på oss...som lever i två-tre veckor utanför kroppen, i damm och på kläder! Det är kanske det mest vidriga. Tabletter har vi tagit. Jag skulle gärna ta ett gäng till faktiskt. Men det är inte nog med piller..nä, just eftersom äggen inte påverkas av dessa tabletter måste hemmet saneras, för äggen finns ÖVERALLT och bärs med luften in i våra magar. Det är här jag får ännu större problem, det känns som att jag inte vill andas i mitt eget hem. Så nu städas det. Och tvättas. Och duschas. Och spritas. Och så ska vi nu hålla på varje dag i två veckor till (inte på grund av min nojja, utan för att man rekommenderas hålla kliniskt rent hemma för att minimera antalet ägg i dammet). Sen får vi ta fler tabletter. Jag har panik inombords. Det är ännu äckligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag ser inte något positivt komma med denna påhälsning. Jag känner inget behov av att utmanas på detta sätt, det kommer snarare att göra mig mer nojjig. För det är ju tydligen så att det har en tendens att komma tillbaka också. Flera gånger. Det är härligt med barn och familjeliv, det tycker jag såklart fortfarande. Men kanske kan de försöka att stoppa fingrarna i munnen lite mindre efter att de haft händerna i sandlådan. ...och apropå påhälsning, så satt det i morse en mus på fönsterbrädan när vi vaknade upp i stugan. Mycket förvånande, och det ledde till en musjakt iförda endast underkläder. Det piggade upp en aning.