Run Forest, run!

Känsliga läsare varnas. Och rubriken kommer ni att förstå om en stund (jag är för övrigt mycket nöjd med rubriken). Hur som helst...så är det ju härligt med barn. Familjelivet har riktiga höjdpunkter. Mycket kramar, skratt och mys. Det har också sina baksidor. En sådan baksida har nu uppenbarat sig. Familjen har fått påhälsning...innan jag berättar exakt vad som hälsat på skulle jag vilja tillägga att det finns två saker jag ägnat mycket tid av livet att oroa mig för och "nojja" över. Cancer och mask i magen. Jag är vad vi kallar en hypokondriker. Och min rädsla för objudna gäster i kroppen tar sitt uttryck i att jag helst inte går på offentliga toaletter, gärna spritar händerna osv. Om jag får säga det själv har jag skärpt till mig betydligt på senare tiden. Jag har inte varit fullt lika rädd för baciller i olika former (även om jag fortfarande gärna inte går på offentliga toaletter). Nu utmanas jag. Vi har nämligen fått påhälsning av springmask. Nu är det inte längre något jag behöver oroa mig för, utan att vara alltför detaljerad behöver man inte fundera värst mycket på vad det är när påhälsningen är ett faktum. Nu kanske ni tänker att det är ju jättevanligt i barnfamiljer. Och det är helt rätt. Det är hur vanligt som helst i familjer som har barn på dagis. MEN. Det spelar ingen roll. Det. Är. Precis. Lika. ÄCKLIGT. Ändå. Så vidrigt. Det bor djur i oss. Och inte nog med det. De små liven lägger ÄGG på oss...som lever i två-tre veckor utanför kroppen, i damm och på kläder! Det är kanske det mest vidriga. Tabletter har vi tagit. Jag skulle gärna ta ett gäng till faktiskt. Men det är inte nog med piller..nä, just eftersom äggen inte påverkas av dessa tabletter måste hemmet saneras, för äggen finns ÖVERALLT och bärs med luften in i våra magar. Det är här jag får ännu större problem, det känns som att jag inte vill andas i mitt eget hem. Så nu städas det. Och tvättas. Och duschas. Och spritas. Och så ska vi nu hålla på varje dag i två veckor till (inte på grund av min nojja, utan för att man rekommenderas hålla kliniskt rent hemma för att minimera antalet ägg i dammet). Sen får vi ta fler tabletter. Jag har panik inombords. Det är ännu äckligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag ser inte något positivt komma med denna påhälsning. Jag känner inget behov av att utmanas på detta sätt, det kommer snarare att göra mig mer nojjig. För det är ju tydligen så att det har en tendens att komma tillbaka också. Flera gånger. Det är härligt med barn och familjeliv, det tycker jag såklart fortfarande. Men kanske kan de försöka att stoppa fingrarna i munnen lite mindre efter att de haft händerna i sandlådan. ...och apropå påhälsning, så satt det i morse en mus på fönsterbrädan när vi vaknade upp i stugan. Mycket förvånande, och det ledde till en musjakt iförda endast underkläder. Det piggade upp en aning.