Jag ändrar mig

Jag är tydligen en sån där fru som kan knyta slipsar. Jodå. Med ganska mycket hjälp från youtube. Men jag är nöjd. Mycket. Nöjd.

Alltså

Det är ju helt klart inte en kvinna som har skapat den beskrivning till hur man knyter en slipsknut som jag just tog del av. Jag kommer aldrig bli en slipsknytarhustru.

Kort uppdatering

Det är ett lika stort mysterium varje vecka hur tiden kan gå så fort. Jag har tänkt att jag ska bjuda er på några bilder från bröllopet, berätta mer om min trettioårskris och ge er spännande berättelser från vår semester på Lefkas nyligen. Men jag måste tydligen jobba och se till att vardagen fungerar också...så jag återkommer!

Det är inte varje dag man silar igenom käften med rödvin!

Så uttryckte sig A häromdagen. Vi har haft en veckas semester på Lefkas i Grekland. Ett mycket bra initiativ som resulterade i lite sol på kinderna, ganska mycket vin, en trettioårsdag och massor av kärlek. Vi har haft det löjligt bra. Så bra att igår och idag har kantats av en lätt depression över att vardagen är här igen. Det går alldeles för fort att komma in i ekorrhjulet och fokusera på alla måsten! Nä, jag tycker att efter 30 borde man få några års pension. Inte behöva vänta i tio år till på en veckas ytterligare semester per år! Jag känner att jag är inne i en period av mycket dålig arbetsmoral och mycket hög semestermoral. Jag är på jakt efter tid. Tid att ta hand om mig själv, göra saker som förgyller livet och tid att ta hand om hemmet så som jag önskar. Om jag skulle sluta pendla till och från jobbet skulle mitt dygn få fyra extra timmar som jag nu spenderar på att transportera mig. Vi flög till Lefkas på mindre tid än det tar för mig att komma till och från jobbet varje dag. Det är då jag inser vilken galenskap det är jag håller på med. Och så undrar jag varför jag inte får visa leg på Systembolaget längre - jag har säkert åldrats 20 år de senaste tre åren som jag långpendlat. Inte konstigt att jag har ångest över att vara 30! Så. Ikväll har jag övat på ett nytt jobb: att vara hemmafru. Det gick mycket bra. Jag har lagat kycklinggryta, lasagne till imorgon då vi får finbesök och har ont om tid känn på vuxenpoängen på den, är jag 30 eller 300 år, det är frågan och städat toaletterna. Jag tror jag skulle kunna ha det så. Med inslag av att skölja käften med rödvin varje dag.

Jag lever upp när allt annat dör

Nu så. Nu är jag tillbaka. Nu ska jag återta värdigheten efter att i våras ha spårat ur en aning. Springmasken var dock ett stort trauma i mitt liv och jag har helt allvarligt behövt tid för återhämtning. Jag har nu haft för avsikt ungefär varenda kväll i tre veckors tid att blogga, men det har blivit något annat som krävt fokus. Och sen har jag blivit för trött. Efter semestern har jag varit lite som en pensionär förstår ni. Jag tror att jag har varit mitt tröttaste jag på länge, under sommaren hann jag glömma bort hur man gör när man jobbar och när allt började ordna till sig blev jag förkyld. Det är jag fortfarande, även om livsgnistan nu börjar återvända. Det är ju höst. Årstiden of the year. Hög och lätt luft, färgglada löv, mörkt och mysigt, värmeljus och fönsterlampor. Då trivs jag. Då får jag lust att pyssla inne, vistas ute och allt på samma gång. Sommaren är alldeles för varm för mig. I sommar har jag, trots att solen till största delen har uteblivit, svettats sjuka mängder. Jag har svettats så mycket att jag har svettats sönder kläder och trott att det har varit något fel på mig (eftersom jag har en trettioårskris har klimakteriet legat väldigt nära till hands som diagnos). Sen bytte jag i och för sig deodorant och då var halva problemet avhjälpt. Jag vill i vilket fall tro att sommaren är för människor utan lika mycket underhudsfett som jag. Och som har en väldigt bra deodorant.

Helgens husliga

Bättre tider

Nu är masken borta. Prisa Gudarna! Jag har bestämt att masken aldrig mer kommer in i vårt hem. Så får det bli! Hemska djur.
I övrigt är livet lite sådär allmänt oorganiserat just nu, men det hoppas jag också att det blir ändring på snart. Jag skulle verkligen behöva semester. Och det skriver jag inte "bara" för att jag är trött. Det har varit så mycket i mitt lilla huvud det senaste året att det de senaste gångerna det inträffat saker har känts som att jag är på gränsen till sammanbrott. Så jag skulle verkligen vilja vara ledig. Länge. Så...jag återkommer till det här med att kända bloggare/bloggerskor får saker skickat till sig. Semester önskas!

Hemmahelg

Fyra dagars ledighet inleddes igår med sovmorgon, joggingtur och bio. Idag har vi inhandlat trädgårdsmöbler, klippt gräset, invigt vår nya grill och städat. Imorgon väntar umgänge på stan med en kollega och hennes sambo, sen 30-årsfest. På söndag kommer lille Herr O. Det finns så många saker att glädjas åt. Den här lugna men ändå innehållsrika helgen gör gott på många sätt.



De här fina blommorna från kärleken fick jag efter den avslutade tredagarsveckan.

Jag kommer ALDRIG mer att...

Innan jag börjar, är det någon som vet hur man gör nya stycken i nya blogger? Jag fattar noll...så den text som följer ser inte ut som jag har tänkt mig. Allt sitter ihop... ja...jag kommer ALDRIG mer att...- sitta ner på en offentlig toalett. Det har i och för sig inte hänt särskilt ofta de senaste 10 åren, men nu är det totalt stopp och belägg. - tvätta underkläder i någon annan temperatur än 60 grader. Det har heller inte hänt särskilt ofta hittills i mitt vuxna liv. Men låt nu kläderna krympa bäst de vill. Baciller ska bort. - slicka på frimärken. En främling, det vill säga en potentiell SPRINGMASKÄGGBÄRARE, har tagit i dem. - ta i en sko. Under sulan alltså. Lortigt! - ha byxor som är så långa att de tar i marken. Lortigt! Ni kanske tycker att jag tar i. Möjligt...men jag har verkligen fått alla mina farhågor kring masksmitta bekräftade nu under min tid som SMITTAD av masken från helvetet. Min bacillskräck tar nu en ny nivå. Jag mår inte bra av det. Och jag har planerat att om jag och min älskade får gemensamma barn ska jag vara föräldraledig (i slutänden lär det väl bli arbetslös) i ungefär 6 år så att jag slipper vistas i dagismiljö och därmed riskera att kontamineras. Ni kanske inte ska ta mig på orden i det här fallet, jag tror att min sambo kommer att vilja ha ett ord med i spelet...och jag misstänker att han inte kommer att ha samma åsikt. Men om jag fick bestämma skulle vi hålla oss långt ifrån folksamlingar. Man vet aldrig vad som ligger i luften. En kollega tipsade mig om att läsa sinnesrobönen idag. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst. Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag har ett litet bekymmer. Sinnesro skulle jag verkligen behöva. Men det känns som att det är en lång väg dit. Springmask är väldigt goda överlevare, upplyste en sjuksköterska mig om igår. No shit hade jag lust att säga till henne. Vid det här laget vet jag det mesta om de små liven. Ni kan kalla mig Rainman. Nej, nu är det dags för soffhäng. I skyddsdräkt. Hej på er!

Pynt by lille Herr O.

Dö parasiter, DÖ!

Nu drömmer jag om maskar, vaknar på nätterna av att jag tycker (vilket är inbillning då medicinen verkat nu) att det kliar i rumpan, mina handeksem är värre än på länge på grund av för mycket handsprit och så har jag inom loppet av fem dagar snart använt en flaska Klorin. Så länge vårt hem luktar badhus är jag nöjd. Men jag är nog faktiskt på riktigt vad man kallar för manisk. Jag vill gråta. Och byta kropp i tre veckor.

Run Forest, run!

Känsliga läsare varnas. Och rubriken kommer ni att förstå om en stund (jag är för övrigt mycket nöjd med rubriken). Hur som helst...så är det ju härligt med barn. Familjelivet har riktiga höjdpunkter. Mycket kramar, skratt och mys. Det har också sina baksidor. En sådan baksida har nu uppenbarat sig. Familjen har fått påhälsning...innan jag berättar exakt vad som hälsat på skulle jag vilja tillägga att det finns två saker jag ägnat mycket tid av livet att oroa mig för och "nojja" över. Cancer och mask i magen. Jag är vad vi kallar en hypokondriker. Och min rädsla för objudna gäster i kroppen tar sitt uttryck i att jag helst inte går på offentliga toaletter, gärna spritar händerna osv. Om jag får säga det själv har jag skärpt till mig betydligt på senare tiden. Jag har inte varit fullt lika rädd för baciller i olika former (även om jag fortfarande gärna inte går på offentliga toaletter). Nu utmanas jag. Vi har nämligen fått påhälsning av springmask. Nu är det inte längre något jag behöver oroa mig för, utan att vara alltför detaljerad behöver man inte fundera värst mycket på vad det är när påhälsningen är ett faktum. Nu kanske ni tänker att det är ju jättevanligt i barnfamiljer. Och det är helt rätt. Det är hur vanligt som helst i familjer som har barn på dagis. MEN. Det spelar ingen roll. Det. Är. Precis. Lika. ÄCKLIGT. Ändå. Så vidrigt. Det bor djur i oss. Och inte nog med det. De små liven lägger ÄGG på oss...som lever i två-tre veckor utanför kroppen, i damm och på kläder! Det är kanske det mest vidriga. Tabletter har vi tagit. Jag skulle gärna ta ett gäng till faktiskt. Men det är inte nog med piller..nä, just eftersom äggen inte påverkas av dessa tabletter måste hemmet saneras, för äggen finns ÖVERALLT och bärs med luften in i våra magar. Det är här jag får ännu större problem, det känns som att jag inte vill andas i mitt eget hem. Så nu städas det. Och tvättas. Och duschas. Och spritas. Och så ska vi nu hålla på varje dag i två veckor till (inte på grund av min nojja, utan för att man rekommenderas hålla kliniskt rent hemma för att minimera antalet ägg i dammet). Sen får vi ta fler tabletter. Jag har panik inombords. Det är ännu äckligare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag ser inte något positivt komma med denna påhälsning. Jag känner inget behov av att utmanas på detta sätt, det kommer snarare att göra mig mer nojjig. För det är ju tydligen så att det har en tendens att komma tillbaka också. Flera gånger. Det är härligt med barn och familjeliv, det tycker jag såklart fortfarande. Men kanske kan de försöka att stoppa fingrarna i munnen lite mindre efter att de haft händerna i sandlådan. ...och apropå påhälsning, så satt det i morse en mus på fönsterbrädan när vi vaknade upp i stugan. Mycket förvånande, och det ledde till en musjakt iförda endast underkläder. Det piggade upp en aning.

En pendlares tankar

Jag sitter på tåget hem och fyra dagars ledighet väntar. Det är proppfullt av människor på tåget och jag kan inte låta bli att fundera över vad alla har för sysselsättning. Och av vilken anledning de åker tåg. Vissa åker hem, andra åker bort. Några kanske ska träffa sin kärlek och en del ska jobba. Det är fascinerande med såna här folksamlingar.

...jag har kanske lite för lite att grubbla på...

Veckans gör det själv

En ny anslagstavla är tillverkad. Kalkvit väggfärg på canvasduk, gröna satinband, resårband och vita spetsband häftade med häftpistol. Vips! Jag känner mig väldigt pysslig.

Min livskamrat

För ett år sedan träffade jag mannen i mitt liv. Eller, det är en sanning med modifikation, jag hade känt honom ett par år innan det (han har ju till exempel lärt mig allt han kan om dans, vi blev ett mycket bra team efter att han delat med sig av sina kunskaper). Men mannen i mitt liv blev han för ett år sedan. Jag slutar aldrig fascineras över hur livet kan förändras till så mycket bättre när man minst anar det. När mitt liv förändrades var jag dessutom påtagligt bitter på kärlek över huvud taget. Det är jag inte längre. Nu finns det så mycket kärlek i mitt liv att jag har svårt att förstå att jag tvivlade på att den rätte fanns. Men jag är hemskt glad att jag blev bevisad motsatsen. Det här med livslång kärlek var också något jag kände mig skeptisk till innan jag träffade Honom. Nu känns det självklart att planera framtiden och prata om oändlig kärlek. På vår ettårsdag förlovade vi oss. Det känns fantastiskt att jag får vara med den som gör mig till en så mycket bättre människa för alltid. Det är lite för bra för att vara sant.

Jag vet inte om jag inbillar mig...

...men det känns som att min kära sambo kanske börjar mjukna en aning i pelargonfrågan. Jag bedriver en massiv kampanj.

Saker att glädjas åt

Det är tisdag kväll och jag ägnar mig åt soffhäng. Jag konstaterade vid middagen att det äntligen finns utrymme för lata kvällar, och det känns väldigt skönt.

Jag har ju redan nämnt att jag följer en del bloggar med "temat" husmorstrend. Ibland kommer en släng av prestationsångest över mig när jag ser fina bilder på bakverk, inredning och/eller pastell. Jag vill ju också ha det så som på bilderna men får inte riktigt till det. En och annan gång har jag också måste jag tillstå, även om jag inser att det inte får mig att framstå som en ödmjuk människa blivit lite frustrerad över att allt som visas upp är så himla fint. Jag har gruffat och grymtat över hur dessa bloggare/bloggerskor får tid till allt det fina. Jag har frågat mig både högt och tyst om inte deras tvättkorg blir överfull nån gång, eller om deras orkidéer aldrig tappar blommorna. Jag har undrat hur allt kan se så perfekt ut. Men nu tror jag att jag börjar förstå. Det finns överfulla tvättkorgar hos de flesta, men att välja att visa det fina gör också att vi fokuserar på det fina och det vi är glada för. Herregud tänker ni nu. Efter all sin terapi borde väl Lojsan förstå det! Möjligt, men jag har hemskt lätt för att glömma saker som gör mig gott. Så jag skulle med det här inlägget vilja ta tillbaka mitt gruff och min avundsjuka över det fina i husmorstrenden. Jag ska också fokusera mer på det fina!

Just idag är jag glad över att jag har soffhäng och att kärlek finns i mitt liv. Jag är också glad för att det finns kloka människor som kan få mig att återinse att det är de bra sakerna i livet mina ögon ska vila på.Det behöver jag påminnas om många gånger! Och så är jag glad över att det finns barbequesås. För det är ju så gott. På typ allt ICAs Hickory är kung!.


Och vem bryr sig egentligen om mina Cake Pops såg mer ut som köttbullar på väg till pannbiffar? De var satans goda vill jag meddela. Det betyder också att jag är glad över att jag fortfarande kommer i mina byxor.

I´m back!

Av olika anledningar (lagom hemlighetsfull inledning, jag vet!) har mitt bloggande på sistone varit väldigt...sällan...nu vill jag hoppas att jag får fokusera på mitt bloggande lite mer framöver. Det visar sig. I vilket fall borde jag då rimligtvis ha mycket att uppdatera er om från min vardag. Det har jag inte. Förutom de två tidigare inläggen idag har föga hänt sedan sist. Vardagen har rullat på, både långsamt och fort. En spännande uppdatering är i och för sig att vi måste köpa nya blommor till vårt lilla radhus. De orkidéer som jag var så nöjd över har tvärdött. Det finns nog inte en liten tillstymmelse till liv i de arma krakarna. Så. Vi åkte till Blomsterlandet i lördags. Eftersom jag inte har särskilt gröna fingrar lusläste jag varenda liten skylt under de olika blommorna. Sol är det inte många blommor som tål vill jag påstå. Dessutom visade det sig under vår vistelse i butiken att vi har lite olika preferenser när det gäller blommor i hemmet. Så. Vi skyllde på dåligt utbud och åkte till Plantagen. Där fick vi lite tips och råd. Och sen fick jag syn på Pelargonerna. Mårbacka. Jag har ju så smått fallit för pastelltrenden och tyckte att de ljust rosa, skira blommorna ju skulle passa utmärkt i vårt kök. Det tycker jag fortfarande. Men vi har fortfarande döda orkidéer där. Om jag säger så.

Så hjälp mig gärna nu. Tips mottages tacksamt. Hur jag ska övertala min andra hälft alltså!

Helgens pastell

Det går även att få en skymt av min nya påskduk som jag både hunnit stryka, lägga på och förstöra genom att spilla stearin på. Allt på mindre än ett dygn.

Helgens söta

De ser ju bättre ut i receptböcker, det gör de...Cake pops med Ballerina kladdkaka/vanilj...förutom tveksam form och garnering är huslighetsfaktorn på topp.

Sol i sinne, brun inne...

Ranelid kanske har tittat mycket på Sune...men nu var det inte brunbjörnen jag skulle skriva om, han får nog med publicitet vill jag påstå. Nä, jag tänkte fokusera mer på...mig! Jag har förstått att de lite mer kända bloggerskorna/bloggarna liksom kan önska sig saker i sina inlägg. Och godhjärtade läsare kan då liksom skicka massa saker till kändisarna. Helt okej fördelning tycker jag. Detta skulle innebära att jag bloggar, ni skickar. Bortsett från det tämligen oviktiga faktum att min blogg inte är så välbesökt skulle detta upplägg funka toppen om ni frågar mig....men just det lilla faktumet gör ju att mina önskningar kommer att bli väldigt personligt riktade...så jag struntar i önskelistan. Jag önskar mig bara att det ska kännas trivsamt att läsa mina ibland ganska sporadiska inlägg.

...Men av flygbolagen önskar jag mig tre biljetter till varmt ställe och av Landstinget tre veckors betald extrasemester!

Om surdeg nåt år senare och nu förstår jag varför det finns Kitchen aid!

Jag gjorde ett inlägg för ett par år sen som var...möjligtvis en aning bittert. Jag har det tyvärr inte kvar men det handlade om att jag kände mig ensam och jämförde det med att baka surdegsbröd. Nu har livet förändrats en hel del, jag känner mig inte ensam längre och har nån att dela brödet med. Att baka surdegsbröd har blivit verklighet (jag har fått surdegsgrunden i present, riktigt så långt som att göra en egen har jag inte kommit än). I morse var det dags att baka för första gången. Jag hade noga förberett det hela igår kväll med att blanda det som blandas skulle. Imorse åkte matberedaren fram. Det är kanske lite oklart om det får kallas matberedare, det kanske mer är nån form av mixer. Eller var...den brann nämligen upp...motorn i den brann upp. Det var en kraftig doft av bränt som lade sig i köket. Och då var inte ens brödet i ugnen. Hur som helst, så lät jag mig inte nedslås av detta lilla brandtillbud. Jag fortsatte med elvispen kompletterad med degkrokar. Varpå degen helt plötsligt var över och I elvispen...den kröp liksom upp på degkrokarna. Efter den degbonanzan hamnade degen i en låda. För att få jäsa. Jag har förstått att det är själva jäsningsmomentet som är det kritiska och hade inga som helst förhoppningar om att det skulle hända nåt efter min lite misslyckade start. MEN den jäste. Och jag drog och vek, drog och vek. Efter några timmar var degen stor! Jag var som ett barn på julafton. Och det är jag fortfarande, nu är brödet gräddat och klart. Min stora kärlek och jag har nyss mumsat! Det kan fan vara värt en trasig mixer och en elvisp full med deg!

En klump i magen

Jag har väl inga direkta baktalanger att skryta med. Som ni redan vet. Nu har jag bakat vad jag tror kan vara världens tyngsta sockerkaka. Jag gillar smet. Så jag gjorde extra mycket. (det var en stor form vill jag tillägga...)...den stora mängden smet hann nog inte bli riktigt så fluffig som jag tänkte mig. Att äta en bit av sockerkakan känns som fem i magen. Så den enda som är fluffig i den här familjen är fortfarande jag. Skit.

För bra för att vara sant?

Detta är helt fantastiskt! Vi har blivit med en sprillans ny toastol, alltså a l d r i g a n v ä n d! Underbart, och jag tror att det är första gången jag får sitta på en helt ny toaring!

Brödbak

Nu har jag tagit fram min husliga sida.

Inte ens till en sockerkaka....

...tror jag att jag får ihop om jag tittar på visningsstatistiken...så då finns två alternativ: höja priset per titt eller rycka upp mig lite mer med bloggandet. Jag tror kanske lite mer på det senare alternativet, men jag märker väldigt lite av er som är här och kikar. Några tummar upp och påståenden om att jag dricker för lite vin ser jag, men i övrigt har jag dålig koll på er kära vänner. Ge er till känna vetja!

Ikväll då...ja, i ett svagt ögonblick hade jag planer på att BAKA BRÖD. Meeen...det blev inte så. Näe, jag är på alldeles för dåligt humör för att orka med ett misslyckande i köket. Jag återkommer med rapport om bakningen när den går av stapeln. Kanske kanske, beroende på resultat, publicerar jag en bild på det hela också.

Annars då, vad har hänt...
Jo, jag har kommit fram till:
1. Att magen inte blir särskilt glad av kaffe. Inte nu heller...
2. Att våren kan få komma nu.
3. Att jag vill ha ett par gröna byxor. Även om de som jag har spanat på inte kostade en förmögenhet trodde jag för en sekund att Gina Tricots gröna (lite för gröna, men nästan lika bra) jeans för några kronor billigare skulle kunna vara något. Men jag hade fel. Gina har en något tunnare kropp än jag. Även i de lite större storlekarna.
4. Att min 30:e födelsedag i höst inte är något att fira. Inte över huvud taget. Jag har en ålderskris och bävar inför spektaklet. För att slippa bli påmind har detta lett till att jag gärna förtränger att många i min omgivning fyller lika många år i år. Men jag ska skärpa mig. Det är klart jag är glad för mina vänner om de är nöjda över att bli 30. Själv skulle jag kunna gråta en skvätt varje gång jag inte får visa legitimation på Systembolaget.

Hej för ikväll!

Veckan hittills...

...har varit intensiv. Ikväll kommer lille Herr O och tacos står på menyn. Det ska bli underbart med helg. Det börjar arta sig här hemma, några kabelkanaler har kommit på plats och jag har målat det andra lilla rummet som var i behov av en pimpning. Från och med nu misstänker jag att de "småsaker" som är kvar kommer att ta tid. Lampsladdar, nån form av gardin på toaletterna (oklart hur kreativ jag ska vara, egensydd hissgardin eller kappa är frågan...), fixa till några fula märken i taket... Risken är att vi hinner bli hemmablinda och till slut inte se dessa detaljer. Därför har jag, till min sambos STORA glädje (NOT!) gjort en lista på vad vi har kvar att göra. Min kille kan skatta sig lycklig att han har en sån organiserad tjej. För att inte tala om driven. Jag tror kanske inte han skulle använda samma ord för att beskriva mina egenskaper...snarare petig och hetsig kanske...jag kan till viss del förstå honom, att bli jagad med blåslampa ett par veckor sätter sina spår...men vi kompletterar varandra väl tycker jag! Han står för lugnet i vår relation och är alldeles...alldeles underbar!

Det här är mitt favoritfönster!

En berättelse från tåget

När jag precis hade postat det förra inlägget hände något märkligt. Jag är till och med beredd att använda ett starkare ord. Jag sitter på tåget och helt utan förvarning ramlar en plastkasse ner från bagagehyllan i mitt huvud. Påsen tillhör en främling. Så långt allt under kontroll. Det är när ett par kalsonger och gympaskor ramlar ur påsen och liksom studsar på mig innan de landar på golvet som läget blir alltmer kritiskt och jag känner paniken lite smått. Jag väljer att inte fundera vidare på huruvida dessa kläder och skor är nyligen använda eller inte. Men det är svårt. Hemskt svårt. Behöver jag säga att jag är glad att jag har mössa på mig? Som kondom, fast på huvudet liksom.

Bra start!

Imorse var det KAFFE i min mugg! Tjoho, efter några månaders avgiftning börjar jag om att fylla på giftdepåerna och håller tummarna att magen är på min sida. Jag vill meddela att det har varit några jobbiga månader, te har inte samma effekt även om det är gott. Så jag är mycket nöjd med att kaffet har återvänt till mitt liv!

Fem kronor titten!

Det här med att blogga är ju en vetenskap för sig. Det finns en hel del tips och råd att tillgå för att göra bloggen så stor som möjligt. Ett av de mest frekventa tipsen för en intressant blogg är att lägga upp mycket bilder. Redan där sket det sig för mig. Jag ska försöka bättra mig...det andra tipset är MINST ett inlägg per dag. Jahapp... Nu är jag helt rökt. Kan jag skylla på att vi är utan Internetuppkoppling hemma just nu på grund av flytten? Det beror ju i och för sig på hur jag sköter mig när nätet är tillbaka...Men i vilket fall, så har jag snöat in lite på det här med att få betalt för att blogga. Att JOBBA med att blogga. Gärna för mig! Jag skulle kunna kosta på mig att uppdatera två gånger om dagen, ta ett foto på mina orkidéer i fönstret och visa upp min nybakade sockerkaka (inte muffins dock, det är lite över min förmåga). Däremellan skulle jag kunna bemöda mig att städa, kanske ta en promenad eller joggingtur samt dricka te (helst kaffe, men ni vet magen...). Det skulle kännas helt okej med såna arbetsdagar faktiskt. Men visst är det väl så att även allt storslaget börjar i liten skala. Så om jag säger fem kronor titten, vad säger ni?

Dagens post!

Såja!

Det var bara tillfälligt!

Det här med nagellack visade sig vara bara en tillfällig åkomma. Det har gått utför. Just nu sitter jag på tåget hem (bredvid en person som luktar fisk för övrigt) för att på riktigt börja FLYTTA. Vårt hem är en salig röra och vi har skaffat oss ett gemensamt huslån på banken. Men jag ser det som en tillgång. Möjligtvis också som något slags tecken på vuxenhet. Hur som helst är det för jävla bra!

Nu har vi en tid av val framför oss...belysning, gardiner, piff och pynt...och apropå pynt förbereder jag mig redan mentalt inför årets jul, min sambo tycker att jag är en tomtehatare (vilket är lögn och ont förtal, jag gillar visst prydnadstomtar. Om de är ungefär två till antalet och har ett "neutralt" utseende.) och ska tydligen arrangera färgglada kreationer i trädgården nästa vinter. Jag är uppriktigt rädd för att jag får ge mig på den punkten. Jag har bokat tid för KBT med fokus prydnadstomteskräck. Jag har stora förhoppningar om att det kommer gå bra för mig framöver.

Ser man på!

Man har piffat till sig. Målade naglar och vit mugg minsann. Lite lipgloss på det hela så ordnar det till sig. Om ni undrar vem man är så är det jag. Jag gillar inte ordet man (så fick jag det sagt), i sammanhanget "alla och ingen". Jag tycker om att veta vem det skrivs/pratas om! Men det är jag det, jag menar man är ju olika.

För övrigt önskar jag mig en trissvinst (vilken vinst som helst går också bra) på 150 000 kr i månaden i 150 år. Eller nåt i den stilen...så i väntan på storvinsten har jag löst ett korsord i en inredningstidning och tävlat om en designbricka...

Om fyra dagar är flytten ett faktum. Man längtar.

Jag hade en mardröm i natt...

...jag satt naken PÅ en toalettring. Ni som känner mig förstår hur skönt det var att vakna...

Allt ser så fint ut...

...på bild. Jag är imponerad av andra bloggare som lägger upp den ena fina bilden efter den andra. Och allt ser så fint ut! Detaljer från hemmets inredning, partybilder eller klatschiga saker i badrumsskåpet. Det ser så piffigt och snyggt ut och jag får upp någon slags bild i huvudet av att dessa personer har det väldigt välordnat runt sig, alltid har naglarna målade i någon rolig färg, ögonbrynen perfekt plockade och dricker mycket kaffe latte (och det blir avtryck av läppglanset på den vita muggen) utan att bli dåliga i magen. Misstolka mig inte, jag önskar att jag var lite mer vän av ordning, så det handlar inte om att jag är bitter på nåt sätt. Jag är uppriktigt imponerad (avundsjuk?). Jag funderade för en stund på att haka på detta med bilder...de jag hittar är inte riktigt i samma kaliber...men de speglar min vardag, så varför inte? Världens bästa vardag, just nu mitt i en flytt. Ett lypsyl från "Gävle strand-Din hälsocentral", Sensodyne (Extra fresh dock) och naglar utan lack är kanske inte heller värst glamouröst, men funktionellt. Och vad göra när kaffe tar knäcken på magen? Tja, jag provar med att sluta sukta efter latten och sveper en mugg grönt te som fått dra aningen för länge (för beskan). Glamour eller inte, men mycket kärlek. Så vad gör fjuniga ögonbryn egentligen?

Nyheter

Imorgon väntar soooovmorgon. Det känns helt okej. Ledigheten inleds med något så exotiskt som att flytta möbler som vi inte ska ha med oss till radhuset. Sen väntar mys med den lilla familjen (där jag är den "bonusvuxna") och två helt lediga dagar för att resten av helgen packa ihop köket. Eller ja...sakerna i köket.

Det här med att vara bonusvuxen är en av de saker som var helt ny för mig när jag blev sambo i höstas. Det var inte utan nervositet jag flyttade in till store och lille Herr Olsson. Det har inneburit en hel del nya rutiner...Bamsetidningar, fredagsmys, Lucky Luke och att vakna upp bredvid en mjukisfigur med gröna öron och stirrande blick-Yoda. För att inte tala om toalettbesöken som numera kan innebära att någon knackar på och frågar "Louise, vad gör du, pruttar du?" (den största förändringen med det, förutom att vuxna inte så ofta ställer den frågan, är ju att jag måste vara ärlig och svara ja om så är fallet. Det vore ödesdigert att sprida min bajstabu till en femåring). Trots att det gör mig lite nervös när jag tänker på vilket ansvar jag som vuxen har även fast jag inte är förälder - att bidra till sunda värderingar och god självkänsla och allt sånt stort- så piggar de nya rutinerna upp och förgyller livet extra mycket.

Hot Dogs och mjölksyra

Vad kan om möjligt vara en bättre sysselsättning på en ersättningsbuss från Uppsala till Gävle än att återuppta bloggandet? Det är dags att bringa ordning på de sista delarna i vardagen! Kanske får bloggen ett lite annat fokus än tidigare, lite mer livet-som-sambo-fokus. Ni vet det här med att bygga upp ett liv tillsammans med någon, att hitta rutiner, att bryta rutiner och att inse sina egna och någon annans egenheter. Så...som premiärinlägg på det nygamla bloggandet vill jag ge er en kort uppdatering av vad som pågår:

-trots att jag har den stora förmånen att ha en sambo som är duktig på att laga mat (och tar det ansvaret i vårt hem) så har inte min paradrätt korv med bröd kommit i skymundan. Det är nåt jag är väldigt nöjd över. Man växer med ansvaret heter det väl. Det gör man av korv också!

-att dygnet har 24 timmar känner de flesta till. Fyra av dem går för mig åt till att ta mig till och från jobbet, och när det finns någon att längta hem till och få till ett vettigt liv tillsammans med känns det här med att åka tåg alldeles uppåt väggarna tokigt. Jag har varit tröttare än någonsin i höst. Det måste ju vara en optimal start på ett samboskap. Eller inte.

-soffhäng har det då inte varit mycket av hittills i sambolivet. Vi har pyntat och piffat i vårt bo bland annat. Nu ska lådorna packas igen eftersom vi har blivit radhusägare. Soffhänget som har fått stryka på foten hinner vi nog ta igen, lite mer oroad är jag över den fysiska aktiviteten. Jag motionerar påtagligt lite. Så lite att mer än två våningars trappgång ger blodsmak i munnen. Kanske överdriver jag en aning, men för första gången i mitt liv
är inte träning prioriterat i vardagen. Så jag borde kanske inte vara så belåten med att få briljera med Hot Dogsarna...men belåten med livet är jag hur som helst. Sjukt belåten.