Jag lever upp när allt annat dör

Nu så. Nu är jag tillbaka. Nu ska jag återta värdigheten efter att i våras ha spårat ur en aning. Springmasken var dock ett stort trauma i mitt liv och jag har helt allvarligt behövt tid för återhämtning. Jag har nu haft för avsikt ungefär varenda kväll i tre veckors tid att blogga, men det har blivit något annat som krävt fokus. Och sen har jag blivit för trött. Efter semestern har jag varit lite som en pensionär förstår ni. Jag tror att jag har varit mitt tröttaste jag på länge, under sommaren hann jag glömma bort hur man gör när man jobbar och när allt började ordna till sig blev jag förkyld. Det är jag fortfarande, även om livsgnistan nu börjar återvända. Det är ju höst. Årstiden of the year. Hög och lätt luft, färgglada löv, mörkt och mysigt, värmeljus och fönsterlampor. Då trivs jag. Då får jag lust att pyssla inne, vistas ute och allt på samma gång. Sommaren är alldeles för varm för mig. I sommar har jag, trots att solen till största delen har uteblivit, svettats sjuka mängder. Jag har svettats så mycket att jag har svettats sönder kläder och trott att det har varit något fel på mig (eftersom jag har en trettioårskris har klimakteriet legat väldigt nära till hands som diagnos). Sen bytte jag i och för sig deodorant och då var halva problemet avhjälpt. Jag vill i vilket fall tro att sommaren är för människor utan lika mycket underhudsfett som jag. Och som har en väldigt bra deodorant.